I morgon är det dags. Det som har känt som en evighet tills dess, men nu är dagen D här. JAG ÅKER TILL TURKIET! En vecka med strålande sol & bad, mysiga kvällar och god mat. Och tajmingen hade inte kunnat vara sämre egentligen.. Jag har så blandade känslor just nu. Jag har längtat efter att få åka, jag vill verkligen åka! Men samtidigt vill jag inte lämna henne här hemma. Det känns som om jag behövs här, jag behöver vara stödet, jag behöver visa att jag bryr mig. Framför allt vill jag veta vad som händer min moster, jag vill åka dit och träffa henne! Och nu ska jag vara borta en vecka.. Mycket kan hända på en vecka..
  Åhh att man ska vara tvungen att ha alla dessa tankar. Ibland önskar jag att jag kunde stänga av mitt eget huvud. Jag vet att jag tänker alldeles för mycket, jag ältar! Men har man aldrig varit i den här situationen, SÅ VET MAN INTE! Det går aldrig att föreställa sig eller tänka sig in. Jag har förstått nu hur fruktansvärt orättvis världen är. Och jag önskar jag kunde rädda er! Jag önskar jag kunde rädda ditt liv, Nathalie!

Men nu åker jag. Kanske är det precis vad jag behöver att få komma bort, ha det bra och tänka på mig själv (hur jag nu ska kunna klara av det?) Men jag SKA ha det bra, jag ska ha det bra för eran skull!