just nu är en såndär jobbig period igen. det tycks så konstigt att man kan skratta och vara glad ena sekunden, sen är det precis som om man kommer på det & får dåligt samvete för att man nyss log. allvaret i det hela - det oundvikliga. det faktum att hon aldrig mer kommer komma tillbaka. att jag aldrig ska få krama om henne eller höra henne skratta igen..

och med det kommer också den där känslan av att känna sig dålig. att jag inte finns där tillräckligt mycket för henne. jag menar, hon är ju mitt allt! varför hjälper jag henne inte? varför är jag dum och sitter och är ledsen i min ensamhet? hon har det tusen gånger värre än mig & jag är tyst? jag som alltid pratar en massa, varför kommer det inga ord nu? varför vet jag helt plötsligt inte vad jag ska säga? varför kan jag inte prata? det sitter fast någonting i halsen som gör att orden försvinner.. en klump! och den gör så himla ont!
   jag älskar henne ju! mest av allt! varför hjälper jag inte henne mer? tycker hon att jag har svikit henne?

i can see your halo - pray it wont fade away! ♥