.. precis så känner jag nu.
tusen tankar har börjat snurra i mitt huvud. det har alltid varit konstigt, som om dom levt sitt eget liv där inne. och som om jag aldrig har kunnat styra dem.
ni förstår, jag är så himla duktig på att spela - det har jag alltid varit. jag kan ta fram det där leéndet och klistra på det när jag vill. jag kan låtsas vara glad, fejka. och sen när jag kommer hem och lägger mig i sängen så tar jag av det. hur enkelt och smidigt som helst. TILLS.. man märker att man är ensam.

jag vet att det är okej att må dåligt, att det är okej att vara ledsen, att folk förstår. men det är inte okej när man heter sanna svensson - när man har som symbol att alltid vara glad, när folk tror och begär att man alltid ska vara glad. för vad händer då om man inte skulle vara det en dag? skulle dom bli besvikna? snacka skit? ignorera? skulle dom tycka om mig då om jag är som jag inte borde vara?

och jag vet att jag är svår att förstå! (jag gillar kent, vad begär ni?:P) jag har alltid varit svår att förstå, för jag har aldrig riktigt berättat hur det är. jag berättar en viss del.. är det jag som aldrig riktigt gett er chansen att försöka förstå?

men vet ni? det är när man mår som sämst, man förstår vilka ens riktiga vänner är. och det är väl egentligen bara dom man behöver? dom riktiga?! och nån gång ska jag berätta precis allt för dom, hur det känns på riktigt. för nu är det på riktigt. nu lever vi i våran mardröm, nu vet vi hur det känns aldrig få träffa någon mer, nu vet vi hur en tom stol ser ut & hur det är att ta farväl. en olycka kommer sällan ensam va?!

if there´s nothing missing in her life, then why do this tears come at night?