Har ni tänkt på att man oftast inte ser sigsjälv i spegeln så människor runtomkring en ser en?
Jag tycker man får höra både det ena & det andra, både trevliga och mindre trevliga saker!
Men när jag sedan ser migsjälv i spegeln ser jag inget av det, absolut inget!
Har det med mitt självförtroende att göra eller är vi bara väldigt dåliga på se saker & ting? När ni tittar känner ni igen er själva så som andra skulle beskriva er?

Jag tycker inte om speglar!
Trots alla tänkbara vinklar ser man bara felen så tydligt.
Man ser bara allt det där som försöker döljas. För visst är det väl så att alla döljer något?!
Speglar eller inte, ingen borde få höra det där dåliga! Alla borde bara få höra det som är bra! För får man bara höra det bra, kommer man väl tro på det en vacker dag. Och tänk så bra om alla kunde få se sigsjälva så som vi som älskar dom gör. Då kanske dom någon gång skulle kunna le tillbaka till spegelbilden och tycka att det var okej. Att de dög, att de var bra!

Ni behöver inte förstå, det är det inte många som gör..