Det är knapp man minns det.
Fem långa år av väntan och besvikelser har gjort att den där dagen närmast försvunnit ur minnet. Den där dagen då det senast spelades allsvensk fotboll på Parken.

En titt i en gammal årsberättelse ger dock svaret. Det var den 28 oktober 2002 och strax över 11 000 åskådare fanns på plats för att följa IFKs möte med örebro. IFK inledde starkast med två mål av Antti Sumiala innan ridån gick ner och ÖSK kunde vända och kvittera.
  Den allsvenska platsen försvann fem dagar senare, långt uppe i Sundsvall, och IFK Norrköping har sedan under fem långa år försökt ta föreningen, staden och alla med vit-blått hjärta tillbaka till den serie där vi hör hemma.

Vi är där nu.

Vi är tillbaka i Allsvenskan och nu är det de gångna fem årens möten med Falkenberg, Boden osv som skall försvinna ur minnet. Försvinna och ersättas av publikfester, riksuppmärksamhet och Patrick Ekwall. Försvinna och ersättas av förköp flera veckor innan matchen, tv-sändningar från varje match och mer än några hastigt ihopskrivna rader i kvällspressen.

Vi är värda det.

Både du och jag och laget och hela staden är värda det. Vi har intresset, vi har historien och vi har under fem långa år lärt oss läxan. Tack för kaffet, Superettan, men det räcker nu!

Nu vill vi vara där vi hör hemma.
Visa att vi klarar av kraven, bygga på någonting riktigt stort och fajtas med de stora pojkarna. Första steget tog vi i söndags. Du och jag och laget och alla andra. En säsong av hårt arbete väntar, tillsammans och för Norrköping.

Vi är tillbaka för att stanna!