Det har varit dålig uppdatering om Turkiet, jag vet.. Jag ska ta tag i det där snart! Visa massa härliga bilder och berätta om våran underbara resa.
  Det är bara det att inget blev som vi hade tänkt oss när vi kom hem.. Vi båda kom hem till hemska saker - saker som man inte borde få uppleva i våran låga ålder. Saker som har fått höstmörkret att kännas ännu mera deppigare & solen i Turkiet att kännas ännu mera som ett paradis. Egentligen kan vi inte ens förstå varandra, för det är så skilda saker MEN vi mår båda dåligt! Och ångest ska vi inte prata om.. Den har suttit i ända sedan flygplatsen i Turkiet. Det känns faktiskt som vi varit hemma en evighet, fast det inte ens har gått en vecka än. Men där var det så annorlunda.. Allt där var så bra och precis allt nu påminner om det! Och det värsta är att vi inte ens har varandra att trösta oss med, förstå den tomheten efter att ha levt så tätt inpå någon.
  Men det är såhär livet ser ut nu - ORÄTTVIST! Vi som redan har kämpat, vi får kämpa ännu mer. Ångesten får vi ta med varandra (och det lovar jag att vi gör), hjärtat får göra ont nu, tårarna får trilla och humöret får svika. Vi är så olika på precis allt, hon & jag, tittar man på oss finns det inte en likhet. Men vi har roligt!


På bilden var vi två glada tjejer. Faktiskt är det så att vi är glada på alla bilder, vi skrattar & skrattar. Varför känns det där leéndet så långt bort nu? Det där skrattet som så ofta bubblade upp?

Det kommer alltid vara du&jag - du i Borås, & jag här hemma i Norrköping. Ett telefonsamtal bort, en bilresa. Det kommer alltid vara vi! Var vi än är i världen, kommer vi alltid att ha varandra. Och någon gång, någon dag kommer vi skratta igen - någon gång kommer vi vara sådär glada igen!