Precis just nu känns det sådär igen - som om jag måste hålla koll på dig. Palla det då, du är ju inget litet barn längre men en röst inuti huvudet säger att det vore bäst om ögonen var på dig. Jag orkar inte mer, vill inte mer!
  Ibland önskar jag att det vore jag som var det där lilla barnet så man bara kunde lägga sig ner och skrika, sparka och slå nävarna i golvet och bara gråta. Det går till en gräns, sen blir det bara jobbigt! Vem ska man prata med då när det blir sådär jobbigt, vad ska man säga? Hur förklarar man för någon när man inte själv kan sätta fingret på just precis vad det är? När du sa det där frös jag till trots att jag inte visste riktigt varför..
  Läste Lisas blogg förut, det är så läskigt för jag känner igen mig så mycket - jobbiga jag!

"Mer lär det bli,
vilket lågtryck man har hamnat i
För enda sen den dag du for,
har jag bara regn hos mig"